Sockerbrukets avfall blev resurs i forskningsanläggning

BYGGMATERIAL Sand som tvättats bort från sockerbetor kommer till nytta när den europeiska forskningsanläggningen ESS byggs utanför Lund. Hållbarhetschefen på bygget uppmanar nu fler att se sig omkring för att se om det finns resurser i närområdet.

Sockerbrukets avfall blev resurs i forskningsanläggning
Sanden som blir kvar när sockerbetorna tvättats används som fyllning för att fjärrvärmerören ska ligga stabilt i marken. Foto: Adobe Stock

Med sockerbetorna som anländer till Örtofta Sockerbruk följer även ett material som har kommit till användning i grannanläggningen, den europeiska forskningsstationen ESS. Där används stora mängder el för att accelerera protoner till en hastighet som blir nästan lika hög som ljusets. Det behövs för mycket grundläggande materialforskning. Restprodukten av det blir värme som ska överföras till fjärrvärmenätet genom rör.

Någonting är fel

Du är inloggad som prenumerant hos förlaget Pauser Media, men nånting är fel. På din profilsida ser du vilka av våra produkter som du har tillgång till. Skulle uppgifterna inte stämma på din profilsida – vänligen kontakta vår kundtjänst.
Hållbart samhällsbyggande premium

Läs vidare – starta din prenumeration

Redan prenumerant?

FAKTA

ESS

ESS, European Spallation Source, är en internationell forskningsanläggning i Lund som byggs och drivs av tretton länder.

Metoden utgår från att en protonstråle slår in i ett material med många neutroner. De används i sin tur för att studera materials innersta struktur ända ner på atomnivå. Anläggningen kan liknas vid ett extremt kraftfullt mikroskop.

När ESS är färdigt kommer den att besökas av uppemot 3 000 forskare per år.

 

Det är där sand från sockerbetorna kommer in i bilden. För rören behöver skyddas och för det behövs sanden, enligt byggföretaget Skanska. Den sand som behövs, får inte innehålla några vassa kanter som riskerar att skada rören. Krossprodukter kan till exempel inte användas.

Ersätter natursand

Bygget verkade kräva natursand, med korn vars kanter under tidens lopp blivit avrundade, med hjälp av vatten till exempel. Skanska tänkte ett varv till, eller snarare var det en produktionschef på bygget som gjorde det. Han fäste blicken på vad som fanns på andra sidan åkern och blev varse att där fanns just det som behövdes, lagrat i stor mängd och färdigt att hämta. Det berättar hållbarhetschefen för projektet, Jenny Adholm.

– Förutom att vi slipper ta sand från sandtäkter eller från havsbotten, får vi betydligt kortare transport eftersom vi är granne med sockerbruket. Så vi ser flera olika vinster.

Hur mycket klimatavtrycket och påverkan på naturen har minskat, har företaget inte räknat ut. Men i reda pengar handlar det om en miljon kronor mindre än om sanden, sammanlagt 9200 kubikmeter, hade köpts in från de vanliga leverantörerna.

Ett exempel på industriell symbios

Just den här kombinationen av en forskningsstation i behov av sand, för att kunna föra bort värme från en spallator, och ett bruk som gjort socker av sandiga betor sedan 1800-talet, lär förbli unik. Men Jenny Adholm ser ändå formen för samarbetet som ett exempel på något som fler borde prova, nämligen industriell symbios.

– Jag ser att det som en av många vägar framåt till en cirkulär ekonomi, säger hon.

Just det här projektet gick lätt att genomföra. Där var en av grundförutsättningarna på plats.

– Det man behöver tänka på, är bland annat att det geografiska avståndet inte bör vara alltför stort, säger Jenny Adholm.

 

 

Hållbart byggande

Samhälls- och stadsplanering

Energi

Politik och juridik

Social hållbarhet

Platsannonser