”Vi behöver inte lägga och oss ner och självdö som art”

Forskning om ”vad som borde hända”

Josefin Wangel är inspirerad av regenerativ hållbarhet – vill skapa möjligheter till att läka ekosystemen och öppna folks ögon för vad framtiden kräver av oss.

– Den sortens framtidsstudier som jag framför allt har jobbat med är där man arbetar med vad som borde hända. Eller hur olika samhällsmål kan uppnås. Snarare än att titta på vad som är sannolikt. Det är därför jag tycker att framtidsstudier kan vara ett så bra verktyg för personer som arbetar i praktiken.

Tycker att vi måste vara ”proaktivt”

Om vi ska klara att nå hållbarhetsmål kommer vi inte klara oss med att vara ”reaktiva i relation till sannolika framtider”, menar hon.

– Vi måste hitta sätt att artikulera de framtider som vi vill ha och sedan hitta sätt att arbeta för att nå dem.

Stadsutveckling i dag är inte ens i närheten av att komma innanför de planetära gränserna

Josefin Wangel tycker att planetära gränserna-modellen visar att det finns ett hållbart utrymme för oss att verka i. ”Vi behöver inte lägga oss ner och självdö som art”, som hon uttrycker det. Men hon är också övertygad om att framtidens städer och vardagsliv måste utformas radiakalt annorlunda.

– Det finns en gräns för den här påverkan. Och det sätt som vi gör hållbar stadsutveckling i dag, vi är liksom inte ens i närheten av att komma innanför den gränsen.

Så bedrivs framtidsstudier

Hur kopplar din urbana forskning till begreppen ”backcasting” och ”designfiktion”?

– Backcasting är en metod som är utvecklad just för att arbeta med visionsdrivna framtider. Till skillnad från forecasting där man står i nuet och tittar framåt och funderar på vad man kan göra. I backcasting börjar man utveckla en beskrivning av hur en hållbar framtid skulle kunna se ut.

Först bestämmer man vad den här visionen innehåller, förklarar hon. Där kan man använda sig av politiska mål som Parisavtalet eller Fossilfritt Sverige 2045 som utgångspunkt och sedan omsätter man dem i konkreta förändringsförslag.

– Då ställer man sig i den framtiden och tittar bakåt mot nuet och ställer frågan ”Hur kom vi hit?”, ”Vilka beslut tog vi för att komma hit?”, ”Vilka intressenter var inblandade?”, och ”Och vilka förändringsprocesser behövde ske?”

Tillgängligare forskning med Sci-fi-metod

Går det att säga att du använder dig av science fiction-metoder för att forska om framtidens hållbara städer och i så fall hur?

– Absolut. Det science fiction gör är ju att ta en ”what if”-fråga, en fråga om vad skulle kunna hända och presentera det som ”as if”, alltså som om det var sant. Det science fiction också gör, till skillnad från mycket andra framtidsstudier, är att den presenterar de här alternativa framtiderna eller samtiderna på ett konkret och vardagsnära sätt som gör att det blir lättillgängligt för vanliga människor att förstå vad det här handlar om.

Josefin Wangel vill engagera fler i hur en hållbar framtid skulle kunna se ut. Då är ”designfiktion” en väldigt konkret metod för ”utforskning av den här visionära framtiden”, tycker hon.

– Och ta fram konkreta exempel på prylar och teknologier som skulle kunna finnas i en sådan hållbar framtid.

Framtidsstudier om vardagens prylar

Just denna del av Josefin Wangels forskning är just nu aktuell i utställningen Human nature – om vår konsumtion och planetens framtid på Etnografiska museet i Stockholm. Där har Josefin Wangel tillsammans med forskarkollegor inom teknik, arkitektur och design tagit fram prototyper på framtidens vardagsföremål.

Josefin Wangel tar vattenslukande toaletter som ett exempel på en uppfinning som är en ohållbar parentes i historien. Vattenburna sanitetssystem sluter inte cirkeln för kväve och fosfor och använder på tok för mycket vatten.

I framtidsvisionen på museet liknar toaletten ett Höganäs-krus i svart stengods och saknar spolknapp.

– Här har min kollegor tänkt till ordentligt. Lyfter man på locket så är det en separerande toalett, så urinen och bajset hamnar på olika ställen. Och urinen samlas upp i en behållare med absorberande material som gör det lätt att lagra och förflytta den här urinen till kanske sin gårdsodling eller vad man nu har. Och bajset vevar man i väg till en gemensam förbränningsapparat, som är tänkt att finnas antingen i källaren i varje hus eller på gården.

Så ska hon använda stipendiet

Josefin Wangel har nyligen fått John och Margaretha Aspegrens stipendium på 100 000 kronor från Kungliga ingenjörsvetenskapsakademin för sina framtidsstudier i urban hållbarhet, ”där hon djärvt kombinerar naturvetenskap, teknik, design och humaniora.”

Vad ska du använda stipendiepengarna till?

– Jag har lite olika idéer. Den idé som ligger närmast hjärtat just nu är att använda stipendiet för att få loss tid till att skriva en bok om tvärvetenskapliga framtidsstudier och på svenska för det upplever jag att det saknas. Det mesta är skrivet på engelska och primärt för en ganska avancerad eller akademisk målgrupp. Och jag tycker att framtidsstudier är ett sådant superbra redskap även för folk som är verksamma inom stadsutveckling utanför akademin. Jag skulle vilja hitta ett sätt att tillgängliggöra det.

Fotnot: Utställningen Human naturen på Etnografiska museet i Stockholm visas 26 september 2020 – 6 november 2022.