Från magkänsla till data: Atusa Rezai gör social hållbarhet mätbar

– Jag minns att jag skämdes över att säga att jag bodde i Kista. Klasskompisar hade sagt att det bor många brottslingar och begås mycket brott här.

Hon säger det stilla, utan bitterhet. Men minnet sitter kvar.

I dag ärAtusa Rezai medgrundare och produktchef på Sindi, en digital plattform som mäter och analyserar social hållbarhet i fastighetsbranschen. Verktyget är byggt för att samla, strukturera och visualisera data, och göra det användbart i beslutsrum där tiden är knapp och konsekvenserna stora. På sikt vill Sindi bidra till att sociala investeringar kan beskrivas med samma självklara tydlighet som andra affärskritiska frågor: att de inte bara är moraliskt viktiga, utan också går att följa upp, jämföra och i förlängningen räkna hem. 

Ambitionen med Sindi är att skapa ett branschgemensamt verktyg som på sikt kan visa att sociala investeringar inte bara är moraliskt riktiga utan också lönsamma.

Det är just där hon har placerat sin livsuppgift: i spänningsfältet mellan människors berättelser och samhällets siffror.

Atusa Rezais pappa kom till Sverige som politisk flykting från Iran. Hela uppväxten var, som hon beskriver det, präglad av frågan om varför de bor här – och vad som händer i Iran.

– Jag har demonstrerat väldigt mycket tillsammans med min pappa. Jag har någonstans i det växt in i en form av politisk medvetenhet.

Samtidigt rörde hon sig mellan världar. Hon gick i skola i Akalla fram till tidiga tonår, innan hennes föräldrar valde att flytta henne till skolor inne i stan.

– Jag minns att det var jättejobbigt för mig att flytta från någon form av tryggt rum som liten, säger hon.

Det var i klassrummet hon först på allvar förstod hur starkt berättelsen om en plats kan prägla människors blick.

När en lärare i välmening höll upp hennes prov och sa: ”Hur kommer det sig att den enda invandrarflickan har bäst betyg i svenska?” blev hon plötsligt representant för något större än sig själv.

– Jag ville byta namn. Jag ville inte sticka ut. Det tog flera år innan jag förstod vad som egentligen hände.

I efterhand sätter Atusa Rezai ord på det som en identitetskris. Ett ständigt ifrågasättande av den egna förmågan, som först långt senare blev begripligt. Hon beskriver ett mellanförskap många känner igen sig i: i Iran är man för svensk, i Sverige inte riktigt svensk. Men med tiden blev erfarenheten en styrka.

– Hela tiden upplevde jag att människor inte trodde på min förmåga. 

– Mina föräldrar var väldigt tydliga: du har inget att skämmas för. Men du kommer behöva kämpa dubbelt så hårt.

Och det stannade inte i skolan. Atusa Rezai berättar om vänner vars föräldrar ringde hem för att kontrollera att hennes föräldrar var hemma och kunde svenska. Om kompisar som inte fick åka tunnelbana till Kista, utan var tvungna att bli skjutsade fram och tillbaka.

– Det var inte barnens fel att de ställer frågor eller har en viss uppfattning. Det präglas av den mediala skildringen, polariseringen i samhället och föräldrarnas uppväxt.

”Mina föräldrar var väldigt tydliga: du har inget att skämmas för. Men du kommer behöva kämpa dubbelt så hårt.”

Hon beskriver hur sådana erfarenheter långsamt formar ens blick på världen. Hur bilden av en plats, eller av en människa, kan bli starkare än verkligheten. Och hur det sätter sig i kroppen att ständigt behöva bevisa sitt värde.

– Allt det här blev allt eftersom min styrka. Jag omfamnade det och det blev mitt sätt att orka mer, säger hon.

Atusa Rezai är utbildadsocionom och var den ”klassiska socialarbetaren”, som hon själv beskriver det. Hon arbetade nära människor i områden med socioekonomiska utmaningar, drev verksamheter för ungdomar och föräldrar. I sex år arbetade hon på Rädda Barnen. Hon jobbade i kommuner i olika roller: kultur- och fritidschef, utvecklingsstrateg, skolkurator.

Men en fråga gnagde: Var sitter makten?

– Jag kände att jag stod och sökte kortsiktiga pengar för att driva viktiga strukturella frågor eller hade begränsad tid på mig att driva frågan på grund av lokalpolitik som rådde. Och jag tänkte: resurserna finns någon annanstans.

Hon beskriver hur hon först trodde att makten fanns i det offentliga, eftersom det är där besluten fattas. Men efter år i kommuner landade hon i en annan insikt.

– Där lärde jag mig att makten inte sitter där heller, tyvärr.

Så var satt den då?

– Någonstans handlar det om resurser. Var finns resurserna? 

En mentor till Atusa Rezai tipsade om en tjänst på Brunswick Real Estate: chef för social hållbarhet. En ovanlig roll i en bransch där hållbarhet ofta betyder klimat och energi, och där det sociala får några procent på slutet.

– Det är vanligt att man rekryterar en hållbarhetschef som ska ansvara för alla hållbarhetsparametrar. Där arbetar man oftast 80–90 procent med miljömässig hållbarhet. Och så hamnar de där sista procenten på det sociala, säger hon.

Brunswick Real Estate ville något annat: en ”icke-traditionell hållbarhetschef”, någon med spetskompetens i sociala frågor.

– Brunswick hade inte erfarenhet av att rekrytera en socialarbetare och jag visste inte vad en fastighetsinvesterare var, säger Atusa Rezai.

Det låter som början på ett missförstånd, men blev i stället starten på något nytt: socialt arbete mötte kapitalförvaltning, platskunskap mötte affärslogik.

Hon stannade i sex år. Och hon återkommer flera gånger till en sak: att branschen famlar.

– Den svåra pucken har varit vad en fastighetsägare egentligen kan göra, och hur man reflekterar det i rådighet och möjlighet att påverka över tid.

Hon byggde nätverk, samlade hållbarhetschefer och ansvariga. Hon ville gå till botten med mätbarhetsfrågan och upptäckte att ingen annan tänkte göra det hon själv efterfrågade.

– Då kom vi fram till att ingen annan vill göra eller utveckla det som vi efterfrågar och då får vi göra det själva.

Vi åker tillBrunswick Real Estates kontor på Östermalm. Kontrasten mot Akalla är påtaglig, inte som en kliché utan som en konkret skillnad i tempo, ytor, ljud. Här är stegen dämpade, samtalen lågmälda. Glas, trä, en ordning som signalerar kontroll. På andra sidan fönstret rör sig stan i sin egen rytm.

Hon verkar hemma här också – inte för att rummet är hennes, utan för att frågan är det.

– För mig är samhällsengagemang inte något abstrakt eller vid sidan av, det är en stark, personlig drivkraft som genomsyrar både mitt liv och mitt professionella arbete, säger Atusa Rezai.

Det är här, i de här korridorerna, hon hade titeln social hållbarhetschef. Härifrån drev hon nätverk och försökte få den sociala dimensionen att inte reduceras till goda ambitioner utan bli en del av beslutslogiken. 

– Många har upplevt att det har varit svårt att integrera social hållbarhet i affärsstrategin. Det blir välgörenhet, något abstrakt, ingenting vi kan räkna in i vår affärsplan.

Och när något hamnar där, i välviljans fack, blir det sårbart. Först att strykas vid nästa budgetrunda. Först att prioriteras bort när marknaden viker.

Hon säger att hon gång på gång såg samma mönster: människor vill göra mer men kan inte visa effekt.

”För mig är samhällsengagemang inte något abstrakt eller vid sidan av, det är en stark, personlig drivkraft som genomsyrar både mitt liv och mitt professionella arbete.” 

Det är enav drivkrafterna bakom Sindi: att social hållbarhet upplevs som abstrakt och svår att mäta och jämföra; att det saknas branschstandard; att regulatoriska krav som CSRD ökar pressen på att samla in data och rapportera; och att många vill göra mer men inte kan bevisa vad som faktiskt ger effekt. 

Sindi startade för ungefär ett och ett halvt år sedan. I dag är de fem personer i teamet och de har ett trettiotal kunder. Användarna finns i både allmännytta, privata bolag, ideella organisationer, kommuner, arkitekt- och konsultled och banker. 

Atusa Rezai beskriver plattformen som ett svar på en vardaglig realitet: vi mäktar inte med.

– Vi har jättebra öppna datakällor i Sverige och dessutom förhållandevis bra fastighetsdata, men den analyseras sällan i relation till områdesdata för att identifiera mönster. Idén var: tänk om man kan samla relevant social data i en och samma plattform, så att vi sparar tid. Du mäktar inte med att titta på väldigt mycket data. Det är komplext. Och det tar tid att samla in och strukturera, visualisera, pedagogiskt förklara. 

Sindi arbetar, som hon ofta formulerar det, i två analysnivåer.

Den första: platsen.Du anger en adress, väljer radie och får en sammanställning av data från elva publika källor och ett trettiotal variabler. Socioekonomiska, demografiska, geografiska data. Arbetslöshet, valdeltagande, disponibel medianinkomst, utbildningsnivå. Hur många barn som idrottar. En jämförelse mot liknande områden, kommunen och riket. En karta. En sammanfattning av styrkor och svagheter. Och en prognos.

– I dag kan vi ange vilken adress i Sverige som helst och så får du data på den platsen. Så på tre sekunder får du en väldigt bra förståelse för den här platsen, säger hon. 

Den andra nivån: fastigheten. Och här blir hennes resonemang om rådighet centralt. För vad kan en fastighetsägare påverka och inom vilken tidsram?

– Beroende på vem du är så kanske du har varierad rådighet att påverka de strukturella frågorna i ett område.

Strukturella mått som bostadsbidrag, utbildningsnivå, disponibel medianinkomst är ”knepiga”, säger hon. 

De kräver samverkan med kommun, myndigheter, näringsliv och andra fastighetsägare – och tid.

Men fastighetsanalysen ska fokusera på sådant fastighetsägaren faktiskt har rådighet över att påverka. I fastighetsanalysen kombineras kvalitativa och kvantitativa datapunkter: hyresgästernas upplevelse av trygghet och trivsel, tillsammans med data från fastighetsägarens system: störningsärenden, åtgärdstid på felanmälan och vakansgrad.

Det är här Sindi också försöker göra något som branschen länge pratat om men sällan kunnat visa: koppla sociala insatser till ekonomi.

– Jobbar man systematiskt med sociala insatser så kommer vakansgraden att sjunka. Andelen störningsärenden och felanmälningar kommer bli färre. Vi kommer förmodligen ha lägre driftskostnader. Vi kommer ha lägre omflyttning av hyresgäster, säger Atusa Rezai.

Hon beskriver det som att social hållbarhet måste få lämna välgörenhetens hylla och flytta in i affärsstrategin på riktigt.

– Det kommer inte bara att kosta oss utan vi kommer kunna göra kostnadsbesparingar.

På längre sikt, säger hon, borde fastighetsvärden påverkas. 

Men där återstår en sak: bevis.

– Vi vill också att det ska slå på fastighetsvärderingen, men vi har inte kunnat bevisa det än. Värderingsinstituten säger att det låter fantastiskt i teorin, men att vi behöver väldigt mycket data.

Det är också därför hon bollar med forskningen och bankerna. För att sociala index inte bara ska vara interna styrinstrument, utan kunna användas i finansieringslogik, till exempel när fastighetsbolag vill refinansiera och koppla villkor till hållbarhetsmål.

– Min roll är väldigt interaktiv, jag håller ihop många trådar med att förankra innan vi fastställer ett socialt index. 

Det märks när hon pratar om Sindi. Tempot och intensiteten ökar. 

– Jag blir så engagerad när jag pratar om Sindi. Jag tror att det här är helt rätt väg. Vi lämnar inte ett enda kundmöte utan att det blir väldigt mycket engagemang i rummet.

Hon säger att plattformen förenar organisationer: oavsett om du är ekonomichef, förvaltare eller hållbarhetschef kan ni arbeta i samma system, se samma data, prata samma språk.

För henne handlar det i grunden om att flytta tid.

– Vi avsätter så mycket tid i dag på att samla data, strukturera och visualisera den, i stället för att lägga ner tid på de mänskliga mötena. 

Hon lyfter framtvå större drivkrafter, i sitt arbete och i livet i stort: ökade inkomstklyftor i Sverige och situationen i Iran. För henne hänger de ihop, inte som jämförelse utan som ett sammanhängande ansvar.

– Vi ser en oroväckande utveckling i Sverige, med växande klyftor mellan de rikaste och de mest utsatta.

Hon räknar upp siffror hon återkommer till: över 700 000 människor med låg inkomst och ekonomisk osäkerhet; att de rikaste tio procenten äger mer än 70 procent av den totala förmögenheten; att ojämlikheten växer.

– Sverige är ett av de länder i världen med snabbast växande klyftor.

Det är inte bara en fördelningsfråga, menar hon, utan en fråga om demokrati.

– När skillnaderna ökar söker sig människor till politiska rörelser som speglar deras frustration och erfarenheter. Resultatet blir en mer polariserad politisk arena, där kompromisser blir svårare och där den konstruktiva dialogen krymper.

Och så Iran.När hon talar om Iran förändras allt i rummet: rösten, blicken, pauserna. Hon beskriver en befolkning som ropar efter hjälp utifrån, medan många följer utvecklingen med växande oro.

– Många exiliranier och svensk-iranier känner sig kluvna mellan hopp, förtvivlan och en ständig oro för sina anhöriga och för framtiden. Det finns ett hopp om att den islamiska regimen en gång för alla ska störtas, en regim som i snart 50 år brutit mot alla former av mänskliga rättigheter och dragit både ekonomin och relationen med omvärlden ner i botten, säger Atusa Rezai. 

– Samtidigt finns en djup förtvivlan över att den iranska befolkningen i så många år har protesterat och ropat efter internationellt stöd utan att bli hörda. Att nu få stöd främst i form av krigsföring, som med stor sannolikhet kommer innebära att många civila återigen dödas, gör känslan ännu mer komplex. Och så finns oron om att vi, utöver ett brutalt krig som sannolikt kommer att pågå under lång tid, återigen tvingas uppleva hur regimen stänger ner internet och kommunikation med omvärlden. Det gör känslan av hopplöshet och maktlöshet inför vad våra anhöriga går igenom ännu mer smärtsam, fortsätter hon.

Atusa Rezai berättar om hur dyrt allt blivit i Iran, tre till fyra gånger dyrare på ett par månader, om en ekonomisk kris och ett politiskt system utan grundläggande fri- och rättigheter.

– Nu har folket fått nog, då går man ut på gator och protesterar, vilket man ju inte heller får. Men man tänker: livet vi lever är inte värt. Så hellre då stå upp för vår värdighet, på bekostnad av våra liv.

Hon blir känslosam när hon nämner massakern i januari.

– Att då få se, när det skedde en massaker, över 40 000 människor dödades på ett par dagar.

Hon tystnar, och det är som att hon försöker få kroppen att hinna ikapp orden.

– Så det driver mig. Någonstans måste ju alla känna någon form av ansvar. I det lilla och i det stora. Att kunna medvetandegöra men också agera. Det räcker inte med att vara medveten eller upplysa. Nu måste vi agera.

Det är i skärningspunkten, säger hon, mellan den svenska ojämlikheten och den iranska kampen för frihet som hennes kompass formats. Där blir frågan om social hållbarhet inte ett projekt, utan ett sätt att stå ut med världen: genom att göra något som går att använda.

Atusa Rezai säger att jobbet har gått och blivit en livsstil, och att hon blivit bättre på att förhålla sig till det.

– Ibland har jag något samtal på kvällen. På helgen. Så länge det är hållbart.

I hennes liv finns också en sorts kompromiss: viljan att göra allt, och behovet av att orka. Hon återkommer till det personliga priset, men också till meningen i det.

– Jag har kollegor och vänner som brukar säga att allt du gör blir du så himla uppslukad i. Det är för att det är viktigt att det jag gör kan betyda något för fler.

– Jag vill inte spendera åtta till tio timmar av varje dag om inte det kan betyda något för mig.

Ursprungsfrågan hänger kvar: kan social hållbarhet mätas?

Hon skulle inte säga att allt går att fånga. Atusa Rezai är snarare den första att insistera på att det finns en subjektivitet som aldrig kan reduceras.

– Social hållbarhet är en subjektivitet. Det är känslor. Det är erfarenheter. Det är symboler och livsuppfattningar som präglar och färgar din uppfattning om en plats.

– Att säga att den här platsen hade mått bättre av att vi gör de här förändringarna betyder inte att majoriteten kommer uppleva den förflyttningen, fortsätter hon.

Men ändå: utan försök till struktur blir också det sociala godtyckligt. Och utan gemensamma mått blir det svårt att jämföra, lära, prioritera och förklara.

Det är där Sindi vill in. Som ett språk mellan roller, mellan sektorer. Mellan platsens berättelser och styrelserummets beslut.

Och kanske är det också där hon själv står, någonstans mellan Akalla och Östermalm, mellan den privata sorgen över Iran och det professionella behovet av att få saker gjorda. Mellan samvetet och siffrorna.

– Det är en passion, ett kall eller vad man säger. 

Utanför fortsätter staden röra sig, som den alltid gör. Arbetet med att göra det sociala mätbart fortsätter.