Ny vägledning: Så kan städer sätta mål för naturen

1. Förstå stadens lokala förutsättningar. Enligt vägledningen ska staden först kartlägga vilka ekosystem som finns inom kommunens gränser, var de finns och vilket skick de är i. Det kan handla om exempelvis skogar, våtmarker, parker, odlingsmark, gröna tak, dagvattenlösningar och hårdgjorda ytor som kan vara möjliga att restaurera eller anpassa. Staden ska också bedöma vilken data som finns, vilka planer och styrdokument som redan påverkar naturarbetet och vilken teknisk, institutionell och finansiell kapacitet kommunen har.
2. Bedöm och prioritera trycket på naturen och naturens tillstånd. I nästa steg ska staden välja indikatorer som visar både mänsklig påverkan och naturens tillstånd. Enligt vägledningen ska indikatorerna omfatta tryck på naturen, naturområdenas omfattning och kvalitet, biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Vägledningen skiljer mellan indikatorer som är grundläggande och indikatorer som kan väljas beroende på stadens förutsättningar, mål och datakapacitet. Städer kan använda enklare metoder om resurserna är begränsade, eller mer detaljerade metoder om det finns exempelvis GIS-kompetens, satellitdata och etablerade uppföljningssystem.
3. Sätt mål. Det tredje steget är att formulera mål för de indikatorer som valts ut. Enligt vägledningen kan målen vara preskriptiva, det vill säga kvantitativa och tidsatta, eller mer riktande när baslinjer och uppföljning ännu inte är tillräckligt utvecklade. Stadens kapacitet ska avgöra vilken ambitionsnivå som är rimlig. Vägledningen anger tre nivåer: standard, mellan och avancerad. Målen ska också kopplas till åtgärder som förbättrar naturens tillstånd och minskar trycket från markanvändning och annan påverkan.

Markanvändning är första fokusområdet

Vägledningen är en första version och har fokus på ett specifikt område: hur städer använder mark. Det handlar om när städer breder ut sig eller förtätas genom nya byggnader, vägar och andra hårdgjorda ytor. Enligt vägledningen kan det göra att livsmiljöer försvinner eller delas upp, att naturens funktioner försämras och att markens kvalitet försämras.

Enligt vägledningen ska mål för markanvändning sättas på ekosystemnivå. De mest sårbara ekosystemen ska prioriteras, särskilt sådana som behöver minskat exploateringstryck. Ingen ekosystemtyp bör gå permanent förlorad och särskild vikt bör läggas vid riskutsatta ekosystem som våtmarker, strandzoner och kustekosystem.

Rättvisa är ett genomgående krav i vägledningen. Beslutsprocesser ska vara inkluderande, transparenta och ta hänsyn till både människor och andra arter. Den lyfter särskilt marginaliserade grupper, urfolk och lokalsamhällen, men också ekosystemens egna behov. I praktiken innebär det att städer ska väga in vilka grupper som påverkas av naturåtgärder, vilka områden som saknar grönska och vilka ekosystem som är viktiga för människors försörjning, hälsa och trygghet.

Vägledningen beskriver också hur rättvisa ska in i arbetssättet. Städer bör använda medborgarforskning och traditionell ekologisk kunskap vid datainsamling, se till att deltagare ersätts på ett rättvist sätt och göra naturdata tillgänglig genom exempelvis visualiseringar, öppna plattformar, flerspråkig information och lokala möten.

När målen är satta ska de inte behandlas som separata miljömål, utan integreras i stadens planering, investeringar och styrning. Vägledningen betonar att målen behöver följas upp, justeras när ny data finns och användas för att styra beslut om mark, infrastruktur, grönområden och naturbaserade lösningar.