Guide: 5 modeller som förenklar klimatanpassningen

– Det man ser om och om igen är att aktörerna inte kommer till konkretiseringssteget. Vem ska faktiskt göra vad? Vem får nyttan? Hur fördelar vi kostnaderna? Där fastnar många åtgärder, säger Åsa Romson, miljöjuridisk expert på IVL och projektledare för arbetet.

När åtgärden och nyttan inte hänger ihop

I tät stadsbebyggelse är klimatanpassning ofta geografiskt komplicerad. Den plats där en åtgärd behöver göras – en park, en innergård eller en gata – är sällan samma plats som får största nyttan av minskad översvämningsrisk eller bättre värmehantering.

– Anläggningen kan vara bäst lokaliserad på en fastighet, men två andra fastigheter får den största nyttan. Då måste det avspeglas i överenskommelsen. Det saknas modeller för detta i dag, säger Åsa Romson.

Incitamenten är dessutom svaga för många privata fastighetsägare. De flesta klimatrelaterade skador ersätts fortfarande av försäkringssystemen, vilket gör att riskreducerande investeringar i dag inte alltid lönar sig på kort sikt.

– Privata fastighetsägare har väldigt små incitament just nu. Så länge försäkringsskador täcks är det lätt att tänka att man inte behöver agera. Men det kommer inte hålla i längden.

Malmö som testarena – sex platser med olika typer av problem

Arbetet har genomförts i ett policylabb i Malmö, där kommunen, fastighetsägare och forskare arbetat med sex olika platser i staden. Platserna valdes inte för att de var de mest riskutsatta – utan för att de representerade olika typer av samverkansproblem: flera fastighetsägare runt samma park, dagvatten som behöver ledas genom gemensamma ytor, och områden där både värme och skyfall måste hanteras samtidigt.

I Malmö äger kommunen ungefär 30 procent av marken. Resterande 70 procent ägs av privata eller offentliga fastighetsbolag. Det gör att klimatanpassning i praktiken alltid kräver bred samverkan.

Ett exempel är arbetet med ökad krontäckning. Malmö har ett mål om fler träd av både klimat- och attraktivitets­skäl. Men träden behöver planteras både på kommunal mark och på kvartersmark.

En avsiktsförklaring eller ett enkelt samordningsavtal kan räcka för sådana åtgärder. Bara att flera aktörer har samma vision kan vara effektivt, säger Åsa Romson.

Andra åtgärder – exempelvis svackdiken, öppna dagvattenstråk eller större fördröjningslösningar – kräver fastighetsrättslig säkerhet för att investering och drift ska hänga med vid försäljningar och förändringar i området.

Fem typer av klimatanpassningskontrakt

Forskarna har identifierat fem kontraktsmodeller som passar olika situationer:

1. Avsiktsförklaring

En gemensam viljeinriktning för området – exempelvis ökad krontäckning eller samordnad plantering. Enkel, snabb, och tillräcklig när åtgärderna är små och nyttan bred.

2. Samordningsavtal

Aktörer enas om tidpunkter, processer och roller – exempelvis att växtbäddar eller dagvattenlösningar görs samtidigt vid gatuombyggnad och fastighetsåtgärder.

3. Nytta- och kostnadsöverenskommelse

Används när åtgärden ligger på en aktörs mark men nyttan delas. Här hanteras fördelning av investering, drift och framtida ansvar.

4. Exploateringsnära kontrakt

Kan kopplas till förtätning eller tilläggsbebyggelse: nya projekt används för att även förbättra för omgivande fastigheter. I dag finns inga modeller för sådan kostnadsfördelning – forskarna föreslår att kommunerna utvecklar dem.

5. Fastighetsrättsligt bindande avtal och gemensamhetsanläggning

När anläggningen kräver långsiktigt ägande, förvaltning och drift över fastighetsgränser. Komplexa men nödvändiga för stora dagvattenlösningar.

Det offentliga måste ta en mer aktiv roll

En central slutsats är att kommunen behöver en tydligare samordnande roll – något som också återkommer i projektets policyrekommendationer.

Kommunerna sitter på kunskap om markförhållanden, risker och tekniska begränsningar i VA-systemen. För att fler fastighetsägare ska kunna agera behöver den kunskapen delas mer systematiskt.

– Fastighetsägare har länge kunnat luta sig mot att kommunen eller försäkringsbolagen hanterar risker. Nu behöver kunskapen bli mer fastighetsspecifik. Redan i dag gör stora fastighetsbolag risk- och sårbarhetsanalyser enligt CSRD, och kommunen måste förstå vad de behöver för underlag.

Hon lyfter också behovet av att samordna VA-huvudmannen och stadsbyggnadssidan mycket tidigare i processen. Från kommunalt håll finns ofta god vilja men otydliga mandat.

Naturbaserade lösningar som standard – men med juridiska krav

Projektet har fokuserat på naturbaserade lösningar: öppna diken, regnbäddar, dammar, träd och skelettjordar. Dels för att de är kostnadseffektiva, dels för att de bidrar med fler värden.

Men naturbaserade åtgärder kräver yta – ofta på mark som också används för lek, trafik, parkering eller vistelse. Därför måste planerare räkna med multifunktionalitet.

– Man måste kunna kombinera lek, rekreation och klimatanpassning. Det är den typen av yteffektivitet som krävs i befintlig stad.

Ett område på väg mot ökat tryck

CSRD, EU-taxonomin, ökade försäkringskostnader och nya statliga krav på klimatriskinformation pekar alla åt samma håll: klimatanpassning i befintlig bebyggelse kommer snart inte att vara valfri.

Åsa Romson menar att kommuner som ligger steget före kommer att vinna på att skapa strukturer för samverkan redan nu.

– Det viktiga är att verktygen för samarbete finns. Oavsett om det är ett enkelt handslag eller ett juridiskt bindande avtal – huvudpoängen är att konkretionen måste fram för att åtgärder ska bli av.