Klimatanpassning – En blind fläck i regeringens klimatpolitik

Arbetet med utsläppsminskning och klimatanpassning är klimatpolitikens yin och yang – två delar av samma mynt som bör samordnas i så hög utsträckning som möjligt och komplettera varandra. Detta betonas i EU:s klimatlag och Sveriges nationella strategi för klimatanpassning men praktiseras inte i realiteten. När regeringen senare under året presenterar sin klimatpolitiska handlingsplan behöver klimatanpassningsperspektivet finnas med. Likaså en större berättelse om hur klimatomställningen främjar andra samhållsmål och strävan mot ett bättre samhälle.

EU:s klimatpolitiska expertråd presenterade nyligen sina rekommendationer för ett nytt unionsgemensamt klimatmål till år 2040. I enlighet med Parisavtalets bärande princip, att klimatmål ska skärpas med tiden och aldrig försvagas, förordades en ambitionshöjning. Till 2040 behöver utsläppen minska med minst 90-95 % (jmf 1990) för att vara i linje med Parisavtalet och främja omställningen till EU:s långsiktiga mål om klimatneutralitet till 2050.

Förslaget innehåller även ett utsläppstak för de totala utsläppen mellan 2030-2050.

Samtidigt som EU närmar sig en politik förenlig med Parisavtalet för Sverige en politik som bromsar omställningstakten och ökar utsläppen i närtid. Utvecklingen i EU, med ny lagstiftning som kraftigt skärper unionens klimatpolitik, innebär att de svenska klimatmålen behöver revideras för att behålla sin relevans. Det konstaterar Expertgruppen för Studier i Offentlig Ekonomi i rapporten Temperaturhöjning i klimatpolitiken.

Men det är inte bara klimatpolitiken gällande utsläpp i Sverige som behöver ses över. I EU:s klimatlag ingår förutom utsläppsregleringar även starkare bestämmelser om anpassningen till ett förändrat klimat som utgör en betydande del av klimatomställningen. Arbetet med minskade utsläpp och klimatanpassning behöver därför hanteras tillsammans för att klimatpolitiken ska vara fullt ut effektiv.

I Sveriges nationella strategi för klimatanpassning betonas detta, att arbetet med utsläppsminskning och anpassning är två sammanflätade insatsområden som bör samordnas och komplettera varandra i så stor utsträckning som möjligt. Men även med dessa insikter är det tydligt att arbetet med klimatanpassning är nedprioriterat, eftersatt och exponerat för stora sårbarheter. Detta betonas inte minst i en omfattande rapport från Sveriges expertråd för klimatanpassning.

Trots de senaste årens allt tydligare vittnesmål om vad ett klimat i förändring innebär – skogsbränder, värmeböljor, torka, vattenbrist och översvämningar till följd av skyfall – ingår inte klimatanpassning i Sveriges klimatpolitiska ramverk. Det finns inte heller några beräkningar eller ens uppskattningar på det totala investeringsbehovet för klimatanpassning i Sverige, även om kostnaderna bedöms vara ”mycket omfattande”.

Att anpassningen till ett förändrat klimat innebär såväl stora investeringar som utmaningar är på många håll välkänt. Som exempel har Jordbruksverket uppskattat att den extrema värmen under sommaren 2018 kostade det svenska jordbruket omkring 6-10 miljarder. Branschorganisationen Svenskt Vatten bedömer i sin tur att investeringsbehovet för enbart klimatanpassningen av våra ledningsnät- och vattenverk kan uppgå till 4 miljarder årligen. Och då är inte kostnader för översvämningar av bebyggelse och infrastruktur medräknade. De hamnar i många fall i stället på kommunen, staten och privata fastighetsägare.

Branschorganisationen Fastighetsägarna konstaterar i en egen rapport att försäkringsbolagen inte kommer ersätta skador som klassas som ”förväntade händelser” kopplat till klimatförändringar. De betonar tvärtom att klimatförändringar kommer kosta pengar för fastighetsägare, men också att det är mer lönsamt att förebygga skador i jämförelse med att hantera konsekvenserna.

Att det är mer lönsamt att arbeta förebyggande är väl underbyggt i klimatsammanhang. Dessutom visar forskning att det ekonomiska värdet av klimatåtgärders sidonyttor är signifikant. Det är inte ovanligt att klimatåtgärders sidonytta överstiger åtgärdens investeringskostnad. Att klimatåtgärder kan leda till positiva sidonyttor betonas också av såväl EU:s klimatpolitiska expertråd som FNs klimatpanel IPCC. Sidonyttornas värde till trots beaktas de i stort sett aldrig i politiken. Det innebär inte bara att klimatpolitiken blir ineffektiv, det leder också till ”att den politiska utmaningen blir mer elakartad än den behöver vara” som forskaren Mikael Karlsson uttryckt det.

För att skapa en bred acceptans för omställningen behöver de stora sidonyttorna från klimatåtgärder finnas med. Likaså klimatanpassningsperspektivet. Men framför allt behöver de vara integrerade delar av en större sammanhängande berättelse om strävan mot ett bättre samhälle. Målbilden om ett stabilare, rättvisare och mer konkurrenskraftigt Sverige. Klimatpolitiska rådet benämner denna inneboende potential i klimatomställningen som ”den stora synergin”, att i princip alla andra samhällsmål är beroende av ett stabilt klimat. Det illustrerar också vikten av att klimatperspektivet integreras i den samlade politiken.

Diskussionen om klimatomställningen bör handla om denna stora synergi, om vägval som maximerar samhällsnyttor och hanterar målkonflikter. Det ger inte bara bättre förutsättningar att uppnå flera av samhällsmålen på ett effektivt sätt, det ökar också sannolikheten för att klimatomställningen ska få det breda stöd som omfattande samhällsförändringar förutsätter.

Men dessa perspektiv lyser med sin frånvaro i regeringens politik. Särskilt tydligt var detta på regeringens nationella klimatmöte i juni som varken handlade om att skapa brett folkligt stöd för eller om hur klimatomställningen hänger ihop med andra samhällsmål och anpassningen till ett förändrat klimat. Forskaren Victor Galaz, en av deltagarna på klimatmötet, twittrade att diskussionen om klimatanpassning på mötet var obefintlig, att klimatanpassning är en blind fläck i Svensk klimatpolitik trots att diskussionen om klimatanpassning är i det närmaste akut.

På samma möte utropade statsministern istället EU till vår tids klimathjälte vid sidan om näringslivet. Men den som är välbekant med det europeiska klimatarbetet och dess klimatlag borde också tydligt betona vikten av klimatanpassning och vikten av en sammanhängande berättelse. När regeringen under året ska ta fram en klimatpolitisk handlingsplan behöver dessa delar finnas med. Handlingsplanen bör också tydligt omfatta en övergripande regional långsiktig utredning av finansieringsbehovet för klimatanpassning. Fokuset bör ligga på samhällsekonomisk lönsamhet där så är möjligt och även omfatta ett brett spektrum av sektorer med hänsyn till såväl synergier som hanteringen av målkonflikter.

När EU nu pekar ut den långsiktiga inriktningen för klimatarbetet är det lättare att orientera sig och ta plats som föregångsland – en position som kan tas för att främja såväl konkurrenskraft som innovation utan att riskera att hamna på ett stickspår. Statsministerns utropade klimathjälte bör inspirera till en sådan förändring, inte det motsatta.

Theo Voulgaridis från Norconsult betonar att en integrerad hantering av minskade utsläpp och klimatanpassning är nödvändig för att uppnå full effektivitet inom klimatpolitiken.