Krönika: Karantäntankar om resiliens

En av de första artiklarna som vi publicerade här på Hållbart Samhällsbyggande handlade om urban resiliens. I en intervju berättade konsulten Magnus Qvant, som arbetat med frågorna i över tio år, att en stads funktionalitet är beroende av sex stycken flöden som behöver fungera: varor, tjänster, människor, pengar, energi och information. Fungerar dessa flöden fungerar staden.

Exakt hur bra vet man kanske först när den utsätts för större förändringar eller påfrestningar. Som vid pandemier.

Nu testas länders, regioners och städers motståndskraft världen över och i samband med det kommer både brister och nya idéer upp till ytan på ett sätt som de inte alltid gör annars. I alla fall inte i de delar av världen där vi hittills varit hyfsat förskonade från exempelvis klimatkrisens effekter, ebolautbrott och krig.

De första dagarna av coronakrisen, när det blev tydligt vilka enorma effekter pandemin kommer få på både samhälle och ekonomi, var det ganska tyst i mejlkorgen. Sedan började det komma en annan sorts nyheter. I ett pressmeddelande meddelade regeringen att fältsjukhus framöver ska kunna undantas kravet på bygglov vid pandemier. Det var tydligen inte självklart innan.

Det kom även meddelande om fabriker och organisationer som ställt om sin produktion och börjat tillverka sjukvårdsutrustning. En annan nyhet handlade om fastighetsbolag som började erbjuda äldre och riskgrupper hjälp med mathandling och initierade sociala aktiviteter för att motverka isolering. Och förra veckan berättade vi i en av våra artiklar om Bogotá, där stadens körfält snabbt gjorts om till cykelbanor för att minska trängseln i kollektivtrafiken och motverka virusspridning. Små och stora exempel på hur organisationer, företag och människor har börjat anpassa sig till en annorlunda vardag.

Resiliens innebär att vara rustad för de hot som vi redan vet om, men också att snabbt kunna ställa om till de nya förutsättningar som infinner sig. Helst utan att förvärra andra problem.

Även om det är omvälvande och läskiga tider nu kommer det inte att bli helt ointressant  att följa hur denna svårare period påverkar både medborgare, arkitektur och samhälls- och stadsplanering framöver.

Vilka nya vanor och insikter kommer stanna kvar med oss och vilka nya problemställningar behöver vi förhålla oss till? Kommer resiliens och motståndskraft få en mer självklar plats i samhällsplaneringen framöver? Och vilka idéer och lösningsförslag föds nu hos de arkitekter, stadsplanerare och fastighetsägare som sitter hemma i karantän?

Nu ber resten av Sverige oss i Stockholm att stanna där vi är under påsken, vilket känns som en fullt rimlig begäran. Som lägenhetsbo är jag tacksam för varenda parkbänk, skogsdunge, gräsmatta, brygga och vandringsled som finns i närheten av förorten där jag bor.  Det är jag inte ensam om. Aldrig har väl termosarna och grönområdena använts så flitigt i staden som nu.

När vår viktigaste samhällsuppgift för en period blir att hålla oss friska och undvika kontakt med andra är det tydligt vart många av oss vänder sig.

Naturen och ekosystemtjänsterna fanns inte med i uppräkningen av de sex livsviktiga flöden som krävs för att en stad ska fungera när jag skrev artikeln om urban resiliens. Men jag hoppas att de kommer göra det framöver.