Inga produkter i varukorgen.
”Många byggmaterial kan bli hållbara – problemet är rivningarna”
MATERIAL Det är dags att byta fokus från materialval till livslängdsoptimering – och göra rivning till undantag snarare än norm. Det skriver Robin Rushdi Al-sálehi i en krönika för Hållbart Samhällsbyggande.
Robin Rushdi Al-Sálehi. Foto: Tobias Sterner.
På SvD har en debatt förts om hållbarheten i olika byggmaterial – en diskussion som ofta präglas av onödig polemik. Det självklara svaret är nämligen detta: både tegel och trä kan hålla i hundratals, ibland tusentals år. Exempel finns en googling bort.
Någonting är fel
Du är inloggad som prenumerant hos förlaget Pauser Media, men nånting är fel. På din profilsida ser du vilka av våra produkter som du har tillgång till. Skulle uppgifterna inte stämma på din profilsida – vänligen kontakta vår kundtjänst.
Hållbart samhällsbyggande premium
Läs vidare – starta din prenumeration
Redan prenumerant? Logga in och läs vidare.
Problemet är inte materialen i sig, utan att materialfrågan tenderar att kidnappa branschens uppfattning om vad som är klimatsmart. Att stirra sig blind på utsläppen från tillverkningen ger bara en tredjedel av sanningen. Den andra tredjedelen handlar om resursutvinningen – hur råmaterial tas fram och vilka sociala och ekologiska konsekvenser det får, ofta utan att leverantörer och entreprenörer har insyn. Den sista tredjedelen, elefanten i rummet, är rivningarna. Byggmaterial kastas bort långt före sin tekniska livslängd – ofta som en följd av medvetet kortsiktig planering.
Som Catarina Holmström, vd på Tegelmästaren, skriver i en debattartikel i SvD finns inget nationellt register över rivningslov, trots att sådana ges på löpande band. I praktiken är det idag en rättighet att få riva enligt plan- och bygglagen. Inte ens kulturmärkta byggnader går säkra: enligt SvD revs över 100 K-märkta hus i Stockholm mellan 2005 och 2015. Ett examensarbete av Maja Claesson vid LTH visar att 1 969 rivningslov beviljades i Stockholm mellan 2015 och 2025 – varav 223 inte ens anger vad som rivs. Av dessa var hälften större kontorsfastigheter över 5 000 kvadratmeter. Man kan undra om något döljs.
Rivningarna sker inte av en slump – de möjliggörs juridiskt, bokföringstekniskt och ekonomiskt. Slit-och-släng är lönsamt. Materialindustrin tjänar, men framför allt fastighetsägare som får kraftigt höja hyrorna. Vi ser det i lyxrenoveringar av bostadsrätter och småhus. Vi ser det i ”konceptrenoveringar” där hyresrätter rustas upp för att hyran ska kunna chockhöjas. Och vi ser det i projekt som rivningen av Passagehuset vid NK i Stockholm – 30 000 kvadratmeter revs för att 36 000 nya kunde byggas med en marknadshyra på över 12 000 kr/kvm/år.
För att bryta mönstret där vi river för att bygga – och bygger för att riva – behövs fem förändringar:
- Rivningsförbud i detaljplaner
Kommunerna måste införa rivningsförbud där det finns hotade byggnader. Nybyggnation är i grunden ohållbart, särskilt när den föregås av rivning. - Skarpare krav på kontrollplaner
Den lagstadgade kontrollplanen från 2020 måste tillämpas och standardiseras. Rivaren ska redogöra för vilka byggprodukter som kan återanvändas och hur material tas om hand. - Byt ut rivningslov mot demonteringslov
Det som rivs ska demonteras, inte demoleras. Återbruk ska vara förval och återbrukade material ges en andra chans – en marknad som växer snabbt. - Inför producentansvar för byggmaterial
Tillverkare ska tvingas ta tillbaka material – och därmed utveckla produkter med lång livslängd, demonterbarhet och cirkularitet. I dag återvinns bara 2 % av rivningsavfallet – något även Boverket vill se över. - Gör om ROT-avdraget till ett grönt ROT-avdrag
Avdraget ska riktas till underhåll som bygger på återbruk och bevarande, inte till utbyten av kök och badrum som drivs av dolda rabatter och kickbacks.
Byggsektorn sägs vara samhällets motor. Då är det dags att konvertera från fossildrivet till förnybart. Framtidens byggnader ska inte slitas, rivas och slängas – utan underhållas i generationer. Och om något verkligen måste rivas, ska det ske varsamt – så att materialen får ett nytt liv.
Då borde alla byggmaterialleverantörer bli glada.
Robin Rushdi Al-sálehi, samhällsplanerare och hållbarhetsspecialist, Grundare av Vakansa.se – en delningsekonomisk plattform för lokaler
