Tre sätt att lagra energi – och hur du avgör vad som passar din fastighet

Inom projektet FERL – Fossilfri energilagring för robust lantbruk – analyseras och testas tre olika sätt att lagra energi. Erfarenheterna därifrån bedöms vara direkt överförbara till flera typer av fastigheter inom samhällsbyggnadssektorn.

1. Kemiska batterier – moget men inte alltid tillräckligt

Kemiska batterier är i dag den mest etablerade och mogna tekniken för energilagring. De är flexibla, relativt enkla att installera och kan snabbt bidra till ökad egenanvändning av lokalt producerad el.

– Batterier passar framför allt för småskaliga lösningar eller i kombination med annan reservkraft. För att täcka väldigt stora energitoppar krävs annars mycket stora batterilager, säger Sara Arvidsson.

För fastigheter som skolor, kontor och mindre vårdinrättningar kan batterier vara ett effektivt sätt att kapa effekttoppar, jämna ut elanvändningen och skapa viss reservkapacitet. Däremot blir tekniken snabbt kostsam om målet är att hantera längre avbrott eller mycket höga effektbehov.

2. Termisk energilagring – relevant där värmebehovet är stort

Termisk energilagring, exempelvis i sand, är en teknik som väckt ökat intresse i takt med stigande energipriser och fokus på systemeffektivitet. Principen bygger på att lagra energi i form av värme för senare användning.

– Termisk lagring är särskilt intressant om värmelagret kan byggas nära användningspunkterna och om verksamheten har ett kontinuerligt behov av värme, säger Sara Arvidsson.

Tekniken bedöms därför vara mest relevant för fastigheter som:

• skolor
• sjukhus
• större offentliga byggnader
• anläggningar med betydande värmebehov

Till skillnad från batterier lagrar tekniken inte el, utan energi som kan användas för uppvärmning och varmvatten. Det gör lösningen mindre flexibel, men samtidigt kostnadseffektiv i rätt sammanhang.

3. El till ammoniak – hög potential, låg mognad

Den tredje tekniken som analyseras är el till ammoniak – en lösning som fortfarande befinner sig i ett tidigt utvecklingsskede, men som på sikt kan få stor betydelse.

– El till ammoniak är den mest omogna tekniken, men den har potential att fungera för många olika typer av verksamheter, säger Sara Arvidsson.

Exempel på möjliga tillämpningar är:

• datacenter och IT-infrastruktur
• kyl- och fryslager
• delar av livsmedelsindustrin
• energikrävande verksamheter med höga krav på driftsäkerhet

Tekniken möjliggör lagring av energi under längre tid och i större volymer, men innebär samtidigt högre komplexitet, större investeringsrisk och behov av ytterligare teknisk utveckling.

Besluten bromsas – inte tekniken

Trots att flera tekniska lösningar finns tillgängliga är det få fastighetsägare som tar steget till investering. Enligt Sara Arvidsson handlar det sällan om teknikens funktion – utan om osäkerhet i beslutsprocessen.

– Det största hindret är att företagare och fastighetsägare saknar tillräcklig kunskap och tydliga beslutsunderlag för att våga investera i energilagring. Lönsamheten är en avgörande faktor, men också otydliga stödstrukturer, regelverk och nätfrågor bidrar till att besluten skjuts upp.

Resultatet blir att energilagring ofta stannar vid utredningar och pilotprojekt, trots ett växande behov av robusta energilösningar.

Från pilot till investering

En central ambition med FERL-projektet är därför att ta fram modeller för affärsnytta, investeringskalkyler och rådgivningsstöd – för att minska glappet mellan teknisk möjlighet och faktiskt beslut.

– Energilagring behöver bli både begriplig och ekonomiskt genomförbar. Först då blir den ett naturligt inslag i fastigheters energisystem, säger Sara Arvidsson.