Analys: Staden är naturens nya slagfält

För första gången ska naturen inte bara skyddas – den ska återställas, även i städerna.

EU:s naturrestaureringslag innebär ett tydligt skifte. Aldrig tidigare har unionen satt bindande mål för grönytor och trädtäckning i städer. Fram till 2030 får ingen nettoförlust ske; därefter ska andelen öka.

I Sverige samordnar Boverket arbetet med en nationell restaureringsplan som väntas fastställas 2027. Men det är i kommunernas planering, på gårdar och i kvarter, som förändringen avgörs. Kraven gäller i praktiken redan nu: trenden med minskande grönska behöver brytas om målen ska nås.

Förtätning och mångfald kan samexistera

Forskningen ger ett annat perspektiv på den klassiska konflikten mellan täthet och natur. Chalmersprofessorn Meta Berghauser Pont visar att små, välplacerade grönytor kan rymma lika stor artrikedom som större parker. I Göteborgs mest urbana kvarter identifierades 61 fågelarter.

Variationen förklaras till stor del av två faktorer: mängden grönska i närområdet och kopplingen till andra gröna miljöer. Slutsatsen är enkel: problemet är sällan tätheten i sig, utan hur vi förtätar.

Nya planeringsverktyg förstärker bilden. Modeller som väger samman kvalitet, konnektivitet och genomförbarhet pekar ut var restaureringsinsatser ger störst effekt. Fokus flyttas från att hitta yta till att skapa funktion.

Från policy till praktik

I Malmö prövar MKB den japanska Miyawaki-metoden: täta, flerskiktade planteringar av inhemska arter på små ytor. Boende deltar i utformningen. Syftet är både ekologiskt och socialt: bättre mikroklimat, ökad biologisk mångfald och platser som används och vårdas.

Samtidigt behöver systemet runt grönskan stärkas. När naturen blir infrastruktur krävs tydligare krav i detaljplaner, avtal och förvaltning – och resurser för drift. Risken med kvantitativa mål är annars att yta prioriteras framför kvalitet.

För samhällsbyggandet innebär utvecklingen att uppdraget breddas. Grönska ska kyla, hantera vatten, dämpa risker och stödja ekosystem – och följas upp med samma noggrannhet som teknisk infrastruktur. Det ställer krav på tvärprofessionella team och på att ekologisk funktion integreras tidigt i planprocessen.

1900-talets planering handlade ofta om att kontrollera naturen. 2020-talet handlar om att samarbeta med den. Den urbana naturvården flyttar in i stadens kärna – och gör grönskan till en förutsättning för fungerande, motståndskraftiga städer.