Forskaren sågar 15-minutersstaden: ”För snäv och riskabel”

Skola, arbete, service och grönområden – allt inom gång- eller cykelavstånd. Idén om 15-minutersstaden har snabbt fått fäste i europeisk stadsplanering. Men bakom den till synes självklara logiken döljer sig en problematik som nu uppmärksammas av forskare.

– Visionen är snäv. Den utgår nästan enbart från målet att minska koldioxidutsläpp och fokuserar på grannskapsskalan. Det gör att man bortser från hur komplexa och sammankopplade städer faktiskt är, säger Åsa Gren, universitetslektor i miljövetenskap vid Högskolan i Gävle.

Hon är tillsammans med Meta Berghauser Pont, professor i stadsbyggnad vid Chalmers, aktuell med en ny studie som visar hur dagens planering ofta missar de samband som krävs för att skapa verkligt hållbara och resilienta städer.

”Förenklat synsätt kan slå fel”

Åsa Gren menar att många urbana funktioner – som klimatanpassning, matsäkerhet och social integration – är beroende av samspelet mellan olika skalor. När planeringen enbart utgår från det lokala, riskerar man att missa avgörande processer.

– Att bygga visionen om en hållbar stad på en överförenklad premiss bortser från mängder av forskning som visar att städer är social-ekologiskt komplexa system. Många av de funktioner som gör städer hållbara uppstår först när olika rumsliga nivåer hänger ihop, säger hon.

I studien pekar forskarduon ut tre exempel där ett ensidigt lokalt fokus kan få stora konsekvenser:

1. Klimatsäkring: Lokala gröna tak hjälper vid skyfall, men för att skydda hela staden krävs planering utifrån avrinningsområden.

• Matsäkerhet och biologisk mångfald: Pollinatörer behöver gröna samband mellan stadsdelar – inte isolerade parker.

• Social integration: Om varje stadsdel blir en egen ”ö” ökar risken för segregation och minskad rörelse mellan olika områden.

Behov av resiliens i planeringen

Enligt Åsa Gren har visionen om 15-minutersstaden bidragit till att många städer fokuserar nästan uteslutande på utsläppsminskning, snarare än på stadens förmåga att stå emot förändringar.

– Det ensidiga fokuset på koldioxid signalerar en brist på förståelse för resiliens, alltså buffertkapaciteten – förmågan att kunna absorbera förändringar och fortsätta fungera. Den här bristen har också påpekats i IPCC-rapporten, säger hon och hänvisar till Pörtner et al. (2022).

”Vi behöver nästa generationens stad”

När hon får frågan hur begreppet borde utvecklas, vill Åsa Gren hellre tala om nästa generationens stad – en dynamisk, adaptiv stad som formas i samspel mellan beslutsfattare och medborgare.

– Den här typen av ”one-solution-fits-all”-visioner är ofta top-down-lösningar som inte tar hänsyn till den lokala dynamiken. Jag sätter mitt hopp till processer som kombinerar top-down och bottom-up. Ett bra exempel är de medborgarråd om klimatet som nu växer fram, bland annat i Gävle, säger hon.

För att lyckas med den gröna omställningen krävs enligt Åsa Gren en stadsplanering som bygger på både vetenskaplig förståelse och demokratisk förankring.

– Den demokratiska processen måste vårdas om vi ska bygga hållbara städer där människor kan leva gott, säger hon.