Lärdomar och reflektioner från ett års kampanjande

Krönika "Jag har lärt mig hur billigt det är att riva byggnader trots att uppemot 8000 kronor per kvadratmeter golvyta går förlorad i form av kostnaden för utsläpp, avfall och minskat behov av nyköpta material". Det skriver Robin Saleh i en krönika för Hållbart Samhällsbyggande.

Lärdomar och reflektioner från ett års kampanjande
Robin Rushdi Al-Sálehi. Foto: Tobias Sterner.

Under det gångna året har Krama byggnaden! kampanjen, en kampanj för att sätta stopp för de ohållbara rivningarna i våra städer, fått ihop ca 1900 namnunderskrifter och 25 undertecknande organisationer. Vi har hunnit flytta fokus från en miljö- och klimatminister, Annika Strandhäll, till en annan, min gamla bekanta från Blackebergs gymnasium, Romina Pourmokhtari, som vi ännu väntar på ska ta emot namninsamlingen.

Det har varit ett roligt år där jag har fått möjligheten att möta andra som själva länge gått i liknande banor, som studerar frågan i sin utbildning, som aktivt utnyttjar sin klagorätt (Miljöbalken, 16 kap. §13 och/eller artikel 9.3 i Århuskonventionen) och arbetat principfast för att få politiken eller rättsväsendet att svänga om – och lyckats! Se upprop Nitrolack.

Jag har pratat med Camilla Häggman, nyligen examinerad bebyggelseantikvarie. Som gett mig insikter i sitt examensarbete om “Adaptiv återanvändning av det byggda kulturarvet” för att renovera och anpassa befintlig bebyggelse för ändrad användning. Hon upplyste mig också om vart en av mina äldsta och nu pensionerade branschkollegor Jerker Nyblom, fick citatet “the greenest building is the one already built” ifrån och som jag har parafraserat alla dessa år – Arkitekten Carl Elefante, före detta ordförande för amerikanska institutet för arkitektur.

Jag har lärt mig om hur vi river för att bygga nytt och bygger nytt för att riva, då PBL ger fastighetsägare rätten att riva och hur det egentligen inte borde vara någon nyhet att det premieras utifrån ett värderingsperspektiv – ju högre hyra per kvm (kr/kvm/år) i det nya, desto bättre. Vi bygger dessutom sämre idag tack vare dåliga kalkyler, pressad vinstmarginal och bristfällig hållbarhet med korta avskrivningstider där kommersiella byggnader står i genomsnitt 50 år när dagens byggnader skulle kunna stå i minst 500 år och hur “skyskrapeindexet” visar hur varje ekonomisk kris följer efter byggen av skyskrapor. Mina tankar går till det färdigställda Karlatornet.

Jag har lärt mig hur billigt det är att riva byggnader trots att uppemot 8000kr/kvm golvyta går förlorad i form av kostnaden för utsläpp, avfall och minskad behov av nyköpta material. Vi bygger inte heller med någon cirkulär design i åtanke idag för framtida “flexibilitet” med återbruk. Vilket blir näst intill tragikomiskt med tanke på frälsningen återbruk verkar gett branschen. I stället förs mina tankar till risken med att byggnader ses som “guldgruvor” och “materialbanker” som White Arkitekter uttrycker det om Vasakronans projekt “Kromet” eller “Kaj 16”. För även om vi lyckas återbruka 40%, 60% eller 80%, så är det en hel del som fortfarande hamnar i den skrämmande statistiken – 14,6 miljoner ton byggavfall, 2% som materialåtervinns och allt annat går till återfyllnad eller deponi, i runda slängar varje år.

Om vi dessutom använder Vasakronans siffror för de 1018 kg byggmaterial som går år per nybyggd kvm, som de räknade ut med “Hubben” så har vi 2020 rivit motsvarande 14,6 miljoner kvm byggnad.

Det jag framför allt lärt mig är att vi är många som vill annat. Det är individer som Gunnar Wetterberg som vill se ett stopp mot “rivningsraseriet” och som börjar eka i flertalet debattsidor, arresterade ockupanter i Glasgow som försöker stoppa rivningar till liknande kampanjer med Moratorium mot rivning i Tyskland och andra länder.

Den mest hållbara byggnaden är den som aldrig behöver byggas – särskilt i vår del av världen med överflöd av kvadratmeter. Vi får inte upprepa historiens misstag som de ca 100 K-märkta byggnaderna som SvD identifierade revs mellan 2005-2015 enbart i Stockholm eller om man vill bli riktigt sentimental, alla de byggnader som rev i dokumentären “Staden i mitt hjärta”. Politiken måste kräva underhåll, förvaltning och vördnad för de byggnader som finns.

Vi har inte råd att bygga nytt och då har vi absolut inte råd att riva befintligt. Vi måste få till ett moratorium mot rivningar och det som började med en känsla för ca 1 år sedan är mer än någonsin cementerad i fakta.

För det vi river idag, är vår framtid.

Robin Rushdi

Hämtar fler artiklar
Till startsidan