Reportage: Henriksdal visar vägen genom Sveriges dolda vattenkris: ”Har inte råd att vänta”

– Det här är slambyggnaden jag pratade om. Nu står vi på översta våningen, och det är 25 våningar neråt från toppen, ner i berget.

STEFAN ROSENGREN är ansvarig för ombyggnationen på Henriksdalsverket, den största av Stockholms två reningsverk. Det är ett massivt projekt som beslutades 2014 och började byggas 2016, där man bland annat bygger en tunnel mellan Bromma och Henriksdal som sträcker sig 1,4 mil. Allt beräknas vara klart 2031.

– Reningsverken här är byggda på 30-talet. De är gamla och slitna och har bytts ut i omgångar, men nu har det börjat närma sig att de inte klarar mer, säger Stefan Rosengren.

Henriksdalsverket är långt ifrån det enda reningsverket som behöver förnyas. Hela Sverige står inför stora utmaningar när det gäller åldrande reningsinfrastruktur. Många av landets VA-system byggdes ut på 1960- och 70-talet och börjar nu nå slutet av sin livslängd. Parallellt ställer både ny lagstiftning och klimatförändringar krav på modern teknik som klarar avancerad rening och ökade vattenmängder.

– Vi behöver öka takten i att byta ut våra system för att det ska funka. Vi behöver också anpassa systemen efter nya krav. Till exempel finns det avloppsdirektiv som är på väg att implementeras i svensk lagstiftning nu, säger Erik Karlsson, strateg på Svenskt Vatten.

AVLOPPSDIREKTIVET beslutades av EU i början av 2024 och kräver att medlemsstaterna ska förbättra reningen av avloppsvatten. Precis som många andra uppmärksammat, pekar Erik Karlsson även på klimatförändringarna och hur de kommer att påverka både dricks- och avloppsvatten framöver. Under perioder av intensiv nederbörd kan reningsverken överbelastas, vilket leder till bräddningar där orenat eller delvis renat vatten släpps ut.

FÖRNYELSEBEHOVET för VA-systemen är ganska jämt över hela Sverige, men när det kommer till klimatförändringar kan olika platser drabbas olika mycket.

– Vi ser också att klimatförändringarna kommer påverka dricksvattnet i och med att vi kan få brunare råvatten, samtidigt som vi får intensivare nederbördstillfällen. Det är ganska många system runt om i Sverige som är väldigt påverkade av hur mycket det regnar.

Samtidigt riskerar delar av Sverige vattenbrist under torrare perioder.

– Hela norra Sverige är ganska vattenrikt och där har man aldrig upplevt problem med kapacitetsbrist i själva råvattentäkten. Men när man kommer ner till Öland, Gotland, Kalmar och Karlskrona är det en helt annan bild. De kommer vara mycket mer påverkade av råvattentillgång än vad norra Sverige är, säger Erik Karlsson.

Under 1900-talets första hälft fokuserade Sverige mycket på att bygga ut dricksvattennätet, men efter andra världskriget växte medvetenheten om vikten av avloppsrening för att skydda folkhälsan och miljön. De flesta ledningar och reningsverk har nu mellan 40 och 60 år på nacken.

– På vissa platser kan det bli kris om man inte förnyar ledningarna. Hela Nyköping och Oxelösund var till exempel helt utan vatten i ett par dagar under 2022. Det är en typ av händelse vi riskerar att se oftare ifall vi inte gör någonting, säger Erik Karlsson.

VANLIGA VATTENLÄCKOR är förvisso inget nytt i långa VA-nät. Men konsekvenserna kan bli mer eller mindre allvarliga. Handlar det om en liten gata med några få hushåll som blir utan vatten i några timmar är det acceptabelt. Men när huvudledningar eller stora reservoarer drabbas kan konsekvenserna bli enorma.

– Jag jobbade tidigare på Stockholm Vatten och jag minns att vi hade ett stort skyfall för fyra eller fem år sedan. Vi hade väldigt mycket översvämmade fastigheter och den typen av situationer kommer uppstå betydligt oftare om inget görs, säger Erik Karlsson.

År 2012 inträffade en viktig vändpunkt för Henriksdalsverket: fosforutsläppen överskred de tillåtna gränsvärderna. Miljöförvaltningen anmälde då Stockholm Vatten för avvikelse från tillståndet, vilket krävde snabba åtgärder. Flera lösningar diskuterades, men valet föll till slut på att leda över vattnet från Bromma till Henriksdal via en ny tunnel. Samtidigt skulle Henriksdalsverket byggas ut och moderniseras för att klara de hårdare kraven och det ökade flödet.

– Vi bygger för att klara ett betydligt högre flöde. I dag är det ungefär 375 000 personer anslutna till Bromma och 875 000 till Henriksdal. Det vi bygger ut för nu är 1,6 miljoner människor, så vi har lite marginal, säger Stefan Rosengren.

TUNNELN HJÄLPER OCKSÅ till att minska belastningen på Mälaren vid bräddningar. När nätet blir överbelastat kan vattnet nu rinna via tunneln i stället för att tränga upp i källare eller släppas orenat ut i Mälaren.

– Längs Mälaren finns ett antal sådana punkter, och i och med att vi bygger tunneln och ansluter ett antal pumpstationer och bräddpunkter kan vi minska belastningen vid regn och oväder till ungefär hälften av vad den är i dag. Det är en riktigt stor miljövinst, säger Stefan Rosengren.

FRÅN UTSIDAN ÄR Henriksdalsverket bara en skral blå byggnad, och många i området vet inte att det faktiskt är reningsverket de ser.

– Folk kan passera här i åratal utan att veta vad det är för någonting. Och de som vet ser nog det blå huset som reningsverket. Men det är lite mer än så, säger Stefan Rosengren och visar upp en karta över hela verket.

På kartan syns det blå huset bara som en mycket liten del av den totala anläggningen.

– Hela berget bakom oss är genomborrat på flera nivåer med anläggningsdelar. I och med projektet bygger vi om och bygger till i nästan alla delar av reningsverket, säger Stefan Rosengren.

Väl nere i Henriksdalsverket sträcker sig tunnlarna genom berget. De är höga och breda, med god marginal för maskinfordon och arbetare att ta sig fram. Taken är täckta av lysrör och oändligt många kablar i alla storlekar och färger. Stefan Rosengren hälsar på förbipasserande. Ibland är det vanliga fotgängare, men det swishar också förbi en cykel, en elsparkcykel, en golfbil. I korridorerna kan man höra hur berget nästan mullrar – på andra sidan väggarna jobbar maskinerna – och människorna – för fullt.

STEFAN ROSENGREN GÅR fram till en maskin i ett av rummen och öppnar en stor rektangulär lucka i stål. Stanken når näsan innan man hinner se vad som finns där under. När avloppsvattnet kommer till reningsverket är den första uppgiften att separera själva vattnet från allt som egentligen inte skulle ha spolats ner från början – slammet. På gallret under stålluckan ligger ett hav av gråbruna slamsor. Vid första anblick ser det mesta ut att vara våtservetter, men tittar man noga kan man även urskilja ett par nylonstrumpbyxor, en snusprilla och en tampong.

Slammet kommer att avvattnas och transporteras till rötkamrar och fyllas på i silos för att sedan köras ut till åkrar. I dag rötar man slammet i Sickla, nere vid Hammarbybacken och i Bromma, vilket i praktiken innebär att lukten sprider sig när transporterna fastnar i köer. Detta problem kommer dock ombyggnationen att lösa då man valt att bygga in den processen i berget.

Det slamrenade vattnet åker så småningom vidare till nästa del i reningsprocessen: luftningsbassänger, och efter det eftersedimenteringsbassänger. Det är just vid eftersedimenteringsbassängerna som det verkliga teknikskiftet nu sker. Det är den delen av ombyggnationen som ska ta Henriksdalsverket till en ny nivå med hjälp av membranteknik, så kallad MBR-teknik.

STEFAN ROSENGREN PEKAR ut över ett stort insprängt utrymme täckt av rör och metall med två parallella gångar längs med lysrören. Vid sidan sitter de nya membrantrådarna upphängda i svarta, runda kassetter, som i sin tur är fästa i en ram. Trådarna, som är gjorda av plast ser ut som långa trådar av spagetti – bleka och lite sträva mot fingrarna.

– De kallar det för seaweed, sjögräs, berättar Stefan Rosengren.

Luft bubblas upp i botten av bassängerna så att membrantrådarna rör på sig. Vattnet sugs in i trådarna så att slammet och partiklarna fastar på utsidan, trillar ner till botten och pumpas iväg. Vattnet kan däremot ta sig igenom de små hålen i membrantrådarna och sugs ut via rörledningar.

– Det är små hål i trådarna som motsvarar ett tusendels hårstrå, eller 40 nanometer. De får bort en så otroligt stor del av partiklarna. Vattnet blir så pass mycket renare, inte bara från partiklar, utan också från kväve, fosfor och mikroplaster. Ja, det mesta som inte är helt upplöst. När vattnet passerat membranen kan man skicka ut det direkt i Saltsjön här i Stockholm, säger Stefan Rosengren.

Han går bort från membrantrådarna mot närmaste handfat med en stor skylt – ”Ej dricksvatten” – fäst på väggen. Vattnet kommer direkt från bassängerna och han häller upp lite i en plastkaraff och visar.

– Vattnet ser ju så rent ut. Även om jag inte skulle rekommendera någon att dricka det skickade vi faktiskt lite vatten på dricksvattenprov. Vi fick det som ”tjänligt med anmärkning”.

Att vattnet blir rent från mikroplaster är i dag mest en trevlig bonuseffekt av den nya membrantekniken. Det viktigaste med membrantekniken, berättar Stefan Rosengren, är få bort alla partiklar som krävs enligt EU:s nya avloppsdirektiv. Men tekniken innebär betydligt fler fördelar och kan sannolikt också möta kommande krav.

– Vi ska börja ta bort läkemedelsrester också, vilket är väldigt bra. Det bryts ju inte ner i kroppen helt, så en del försvinner ju ut med urin och avföring. Det går ju igenom hela systemet.

SVENSKT VATTEN HAR gjort en undersökning som visar att Sverige lägger runt 10 miljarder kronor för lite om året på vatten och avlopp. När undersökningen gjordes år 2021, investerades det 22 miljarder kronor årligen på att underhålla VA-systemen. Men sedan dess har priserna gått upp och Svenskt Vatten beräknar att det från i dag till 2040 kommer att behöva investeras mer än 30 miljader kronor årligen, eller totalt nästan 560 miljarder kronor.

– Vi tror att de siffrorna kommer vara ännu högre, och vi kommer sannolikt att få uppdatera dem, säger Erik Karlsson.

ENLIGT HONOM MÅSTE Sverige öka takten på att rusta upp gamla ledningsnät och installera ny reningsteknik. Men samtidigt konstaterar han att det finns en inbyggd utmaning i hur VA-verksamheten får finansieras. Erik Karlsson förklarar:

– Vi får inte bygga upp ekonomiska reserver i VA-branschen eller i VA-verksamheterna, vilket innebär att på tre år så ska vi ha en nollekonomi oavsett om vi är bolag eller förvaltning. De kostnader som vi har ska vi täcka med taxaintäkter. Detta innebär att alla stora investeringar måste finansieras med lån. När räntan börjar fluktuera så riskerar vi att påverkas ganska kraftigt.

MED ANDRA ORD kan inte kommunala VA-organisationer spara ihop större summor i förväg, eftersom de omfattas av lagstiftning som kräver att intäkter och kostnader balanseras på kort sikt. Erik Karlsson menar att det visserligen finns en möjlighet att lägga undan pengar för vissa typer av projekt, men att detta inte är tillräckligt.

– Vi vill kunna fondera pengar till alla investeringar. Det kommer göra att påverkan på VA-taxorna blir något bättre i alla fall.

STRAX INNAN JUL lämnade VA-beredskapsutredningen in sitt betänkande till regeringen. Utredningen föreslår bland annat att det ska ställas krav på att kommuner ska kunna leverera vatten och avlopp även under kriser, vid höjd beredskap och vid ett förändrat klimat. Utredningen föreslår också att varje kommun måste ta fram en plan som beskriver hur reningsverk och ledningsnät ska fungera vid kris.

– Där finns många av de förslagen som vi ser att man skulle behöva implementera för att vi skulle få bättre förutsättningar. Det är inte bara kommunerna som behöver jobba, utan vi skulle även behöva genomföra en annan typ av lagstiftning som gör det lättare för oss att kunna genomföra uppdraget. Det behövs massa kompetens, säger Erik Karlsson.

Stefan Rosengren går vidare genom bergskorridorerna till de gamla eftersedimenteringsbassängerna. Vissa av dem är fortfarande i drift, hela projektet är en enda stor övergångsperiod från det gamla traditionella till det nya moderna. Det blir totalt 14 bassänger uppdelat på sju linjer. På varje linje kommer det finnas 72 kassetter med membran. En av linjerna är redan i drift – den blev klar för fyra år sedan. Nästa jobbar de för fullt med, och Stefan Rosengren berättar att den ska provköras under nästa vecka. Den tredje kommer genomgå prestandatester någon gång till sommaren.

– Så fort en är klar börjar vi med nästa. Det kommer bli färdigt till 2031, säger han.

De gamla bassängerna som nu ska bytas ut har några år på nacken. De gröna räckena är fläckade av flagnad färg och i bassängerna ligger vattnet stumt och mörkt. Det är helt tomt här, inte ens lysrören är på.

– Det här är ju gammal beprövad teknik. Åker du runt i Sverige är det så här på i princip alla reningsverk.

– Funktionen här är att du tillsätter någon form av kemikalier som klumpar ihop sig med partiklarna och sen sjunker till botten, säger han.

Sista steget i reningsprocessen är sandfiltret, vilket är precis vad det låter som – vatten pumpas in för att sakta sjunka till botten genom sanden. Men steget kommer snart inte behövas i och med de nya uppgraderingarna, och nu är planen att sandfiltren bara kommer användas som en form av högflödesrening.

– Vanliga dagar kommer de inte användas. Men börjar det regna mycket kan man köra in ett delflöde här för att putsa det lite.

STEFAN ROSENGREN RÖR sig mot hissen, det är dags att åka upp till dagsljuset igen. Han berättar att han faktiskt hittade utredningen som gjordes inför byggandet av det första reningsverket.

– Den är från 1931 och det är rätt spännande läsning. De hade rätt bra koll, både på hur mycket vatten människor skulle förbruka och behoven i framtiden.

Jag blev överraskad att de var så långt framme redan då. Sen var det inte samma reningssteg som det är nu. Då pratade man om två steg, grovrening och kemisk rening.

FRÅN UTSIDAN FÖRBLIR Henriksdalsverket förvånansvärt anonymt och när vi kliver ur hissen och återvänder till dagsljuset är det svårt att tro att de kilometerlånga tunnlarna och den avancerade tekniken fortfarande arbetar djupt inne i berget. Men det är ändå tydligt att Henriksdal är mer än bara ett Stockholmsprojekt. Stefan Rosengren hoppas att allt man lär sig här ska inspirera och stötta resten av landet.

– Vi har provat mycket först och hjälpt andra så att de inte behöver hamna i samma lägen som vi.

Med ett föråldrat ledningsnät, skärpta reningskrav och annalkande klimatförändringar står svensk VA-sektor inför en jätteomställning. Henriksdal är en testbädd – och förhoppningsvis en viktig vägvisare – när fler kommuner snart måste följa efter.